TokMajja

Lördags kväll. Dagen innan min älskadee lillasysters födelsedag. (Bah! Mina händer är genomfrusna, så jag har lite kramp i dem, vilket är dåligt eftersom jag t'nkt skriva nu!)

Jag var trött och sliten och hade ont (men det var väl inget nytt) Men eftersom vi skulle ut till göran för att gratta frida, så kom jag på den briljanta planen att jag ju kunde baka någon gullig/god tårta till henne, som för att visa lite uppskattning.

Jag fick med Jörgen på idén och efter många om och men tänkte vi göra en glasstårta med marängbotten.
himlar vilket projekt det blev, men detvar lite kul eftersom Jörgen hade ewn massa idéer om vad vi skulle göra.
Mitt enda problem var att jag kände att jag inte orkade riktigt, men jag bet ihop och tänkte det blir nog bra.
det blev det inte. Jag vet inte riktigt men jag känbde mig gråtfärdig hela eftermidagen och kvällen, och uppgiven på att ha så ont. och när vi åkte och hgandlade sprutade tårarna på mig.
Här kommer det knäppa som jag inte såg för än i efterhand.
jag hade problem att inte gråta i 10 minuter under tiden vi handlade... Jag tog det fortfarande inte som nåt tecken. Jag sade till Jörgen att jag inte visste om jag hade ont eller om jag bara var trött och uppgiven på allt.
När vi kom ut sade Jörgen. Nu åker vi till akuten, och du har inget att säga till om.
När han sade det så hårt, insåg jag att det kanske låg en del sanning i det han sade, men jag svär att jag inte hade det ens i tankarna att det var ett alternativ.

anmälan på akuten gick väldans fort, för till och med tanten bakom disken påpekade att jag såg ut att ha rejält ont.

(Jag skriver inte detta för att ni skall tänka och kommentera "gud vad synd det är om dig Malin, stackars" eller "herregud så noggrannt hon beskriver den där jävla njuren varje gång, vi vet att det r synd om dig. det räcker nu"
Utan jag skriver det för att minnas längre fram och för att allt kändes så underligt den där kvällen. det var som att jag inte riktigt förstod själv hur ont jag hade...

nåväl.
Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av vad som hände direkt på akuten...

JO! JO!

de spolade! Men inte som vanligt! Kirurgjävel som spolade var helt galen. haha! :D
i vanliga fall sprutar de in 5 ml vätska, och ser sedan till att den kommer ut igen, (antingen genom att aspirera (suga ut den med spruta) eller så låter de det rinna ut självmant innan de spolar på nytt igen.
Den här karl. sprutade in 5 ml. och sög ut.... 42 ml! Han tog verkligen i och fixade vakuum i prutan så mycket det gick. Helt galet otäckt. (i vartfall när varenda annan doktor säger att man måste aspirera jätteförsiktigt för att inte irritera slemhinnor och förstöra något inne i njurbäckenet.)
"Gör det ont?" var den konstanta frågan.
Ja, jo tack. jag har jävligt ont, men jag vete fan om det blir varken bättre eller sämre av det du gör, eftersom jag har ont sen innna tack. (Jag had ebett om smärtis sådär 3 gånger redan) sen är allt bara dimmigt. De sade någt om en infektion i kroppen. Förhöjd sänka och för mycket vita blodkroppar samt förhöjda levervärde (vilket man kan ha i slutet av graviditet tydligen). de misstänkte lever, galla eller njure. Varför ens ta med de andra två?? haha)

Jag blev skickad upp till 6an och jörgen följde med en stund. Där vet jag inte varför jag var, men frågan är om allt blev lite bättre efter de hade spolat några gånger till? för de höll på att släppa hem mig i söndags. jo! Nej just ja, jag bad om att få stanna tills på måndagen också, eftersom jag fortfarande hade en del ont, och jag ville att se skulle kolla varför (eller nåt sånt)
På måndagen var de på väg att släppa hem mig, men då hade de fått nåt slags svar på Urinprov, som visade nån monsterbakterie i urinen, som jag hade haft tidigare under hösten som var dålig tydligen.
Antibiotika intravenöst och massa konstigheter.
jag orkar inte riktigt förklara allt, men uppsatsen skulle ju lämnas in igår, så jag var dessutom tvungen att ha tid att skriva på den, vilket gjorde att jag fick permission flera gånger från sjukan. Jag rännde som fan fram och tillbaka de där dagarna, för att hinna åka ut till Heléne och skriva men tillbaka för att hinna få antibiotikan i tid och inte missa ronderna osv osv.
Helt kaotiskt. Hela turen resulterade i att jag skall äta anti-UVImonster-antibiotika i 8 dagar och sedan äta svagare version av samma antibiotika "profylaxiskt" eller vad han nu sade, resten av graviditeten + 1 vecka. (i förebyggande syfte alltså) Den antibiotikan hämmr produktionen av folsyra i kroppen och därför gjordes ett folsyreprov på mig, som visade att jag även behöver äta extratillskott av det.

Uppsatsen hanns inte klart med i tid heller. Det sög.
Igår var jag helt uppgiven halva dagen på grund av all stress och jag mådde verkligen dåligt för allt som hängde över mig. När man ligger på sjukhus har man en helt del tid att tänka och jag tror jag behövde sortera tankarna lite, så därför har jag inte lidit så över att inte ha så mycket besök och så. igår vid 18 bev jag hemskickad, otroligt skönt.
Men mellan lunch och kl. 15 var jag verkligen ett nervvrak. Jag skrev såhär då

"Saker är mig övermäktiga och jag orkar inte med i det vanliga tempot längre med sjukhus och graviditet. Det tär på en när man tror att allt skall rulla på som vanligt, vilket naturligtvis skapar stress. Min hjärna säger kör! Och min kropp säger, så fan heller att du skall resa dig ur sängen nu. Det skapar någon slags känsla av otillräcklighet när de två inte är överens. Angående förståelse har inte folk det, eftersom jag inte har vett att inse det själv. Jag vill ju bara njuta, vara gravid och ladda till 100% mentalt på vad som komma skall, men hela tiden är det något som kommer ivägen!"
Och det är nog egentligen exakt vad jag känner hela tiden just nu.
Jag går inte och är ledsen av de känslorna, men de ligger inbäddade i mig konstant.

I morse vaknade jag av en hemsk känsla av att vara hemma. det är inte bra! Jag insåg hur verkligenheten kom tillbaka och hur alla förpliktelser kastades över mig igen. Nu kom allt ansvar tillbaka. Lägenheten ser ut som ett helvete och jag trivs inte med det. Som tur är, kommer min älskade mamma på lördag och agerar städhitler. Hon är en jävel på att ordna struktur och kan alltid visualisera hur det blir bäst. Hon är tokigt duktig på det, och när hon har gått från lägenheten den dagen, hoppas och tror jag att allt kommer kännas lite bättre.
Det känns pinsamt för mig, som alltid skall klara saker på egen hand att säga att mamma kommer och städar, men den här gången bugar jag å ödmjukast och bara tar emot hjälpen, för jag orkar verkligen inte själv!
(Åh vad jag dels kommer hata mig själv när jag läser detta längre fram, och dels kalla mig själv lat, och dels ångra att jag erkänt mig besegrad, men då får det bara vara så. Jag ÄR besegrad, jag klarar inte allt själv just nu!)

Jag mår lite illa över hur saker känns för stunden och jag tror att Jörgen får ut en del för det. Jag orkar inte riktigt vara kärleksfull mot honom som jag vill, för det bara kryper i kroppen på mig hela tiden. Jag får inte ro med hur saker och ting är nu, utan allt känns bara som en tickande bomb. Jag vill känna mig helt tillfreds med tillvaron innan pyret kommer, men jag tror inte jag kommer hinna det, vilket verkligen tar emot.
Jag måste fortsätta arbeta intensivt med uppsatsen och den vill jag verkligen bara spy på nu. Det är jättekul egentligen, men det sista jag har lust med nu.


Göran spontanköpte en ny bil idag så nu skall min underbara vän ta min super-golf i beslag i några dagar för att svetsa ihop nåt som behövdes återbesiktas. (återbesiktning skall göras senast måndag, annars körförbud) Men han får ta det när han hinner och har lust, han är min vän och jag vill inte komma och ställa krav. Vi har ju dessutom passaten nu :)

Eftersom jag själv låg på verkstaden i söndags då frida fyllde år, tänkte Jörgen att vi kunde åka ut idag och gratulera henne, så det skall vi göra idag så fort han slutar.

Det känns sm att jag har massor av listor att skriva... hmm.. märkligt.

wellwell.



Över och ut för denna gång, så skriver jag snart igen!