Hemkommen!
Jag måste bara be om ursäkt för mitt skrivande i förra inlägget. Det var inte särskilt mycket korrekturläsnikng där tyvärr, men jag satt med min EEE på sjukhuset i nån krum position och ville bara få ur mig allt innan allt glömdes bort och medan jag hade tid! Rolf hade kommit förbi med sin sån dr... skit, finns ett kul ord för det... typ "dingel" eller...
nä! "Dångel" Tror jag det heter! :D så jag över huvudtaget kunde kontakta omvärlden och berätta att jag levde.
I all dimman so försigigck de första dagarna i ett sängbyte från en akutensäng till en infektionensäng, lämnades min lilla vän kvar, och helt lpötsligt var jag heeelt ensam på sjukhuset. så besök och fast telefon med pappa, mamma Jörgen & jessica var all social kontakt med vänner jag hade. Jag kunde inga fler nummer i huvudet. Å förresten var jag ofta så dåsig så mitt sociala jag var kanske inte hela tiden på topp!
Men! Igår fick jag nog av tanten jag delade rum med. Hon var verkligen galen.
Hon bara klagade och klaga på allt som fanns att klaga på.
Och hon ville gärna ha medhåll från min sida, men det fick hon ju inte, eftersom jag inte höll med om ett enda påstående. Personalen är dålig - Personalen var helt underbar och aldrig var det några problem med någonting för varken hennes eller min del. Ingen besöker mig, mina barn tycker inte om mig - barnbarnen var åtminstonde och hälsade på två gånger under de två dagarna jag var där.
Men hon lyckades säkert jämföra med mig eller nåt sånt (jag var ju otroligt bortskämd med besök på sjukan från alla människor, TACK ÄLSKADE NI!) Men så går det ju inte riktigt att jämföra.
jaja, jag ville slippa henne, och eftersom jag faktiskt nääästan lyckades själv att ta mig upp ur sängen själv igår morse, och bara stpplade fram som en ... 70 åring, så beslöt jag mig för att jag var okej nog att åka hem. Doktorn höll med. Han tyckte lite synd om mig eftersom alla patienter var så gamla i jmförelse.
Så när doktorerna gick ronden på morgonen för att se över patienterna så frågade jag allt jag ville veta, och de berättade att jag sulle behöva iväg till vårdcentralen två gånger i veckan för att lägga om själva ingångshålet i ryggen. TVÅ gånger i veckan!? Nej nej nej. Skall jag avsätta tid till det så ofta? men efter lite prat så kontaterade doktorn att om Jörgen inte hade några problem med att hjälpa mig med att lägga om det där ibland, så skulle det gå lika bra.
Jörgen hade inga som helst ploblem med det, sade han och när han väl kom och hämtade mig, genomgick de en liten fin kurs på min rygg. Han var jätteduktig och detta kommer att gå galant.
Okej, det är jättesuperduperunderbart av honom att hjälpa mig, men jag vill inte. Jag vill inte behöva bli hjälpt.
Det är ändå det värsta. Smärtan övervinner väl allt, men så fort man bara har ont, så man klarar av att tänka på andra saker. Då är ändå det fysiska handikappet värst. att vara 22år gammal och inte kunnat klä sig själv, då är det något som är kokos liksom. Men men. att vara gravid kan vara så himla fint, men det har ju också bara dött nu. Jag kommer inte att kunna känna mig fin för än i februari. blä!
Men men, Idag tog jag mig relativt enkelt upp ur min egna säng, det kändes riktigt skönt!
Till skillnad från igår när jag tog mig relativt lätt upp ur sjukhussängen där ryggen var upfälld nästan 90 grader.
OCh idag från helt liggande. Wioho! :)
Idag skall Bernt och jag sega framför tv'n hela dagen tror jag. Han är också sjuk och skall kurera sig, så vi plöjer väl några filmer idag kanske, hehe! Skönt att ha sällskap i eländet i allafall! :)
Nu måste jag få i mig mat. Aptiten är fortfarande inte på långa vägar vad den borde tyvärr, men om jag äter lite och ofta, så kanske det kommer.
hehe, förrestne.
Jag har i princip inte ätit någonting under min sjukhusvistelse men jag har gått upp till min ursprungsvikt! Jag har mao lagt på mig 3 kilo vätska på ett par tre dagar. :)
hej så länge!
nä! "Dångel" Tror jag det heter! :D så jag över huvudtaget kunde kontakta omvärlden och berätta att jag levde.
I all dimman so försigigck de första dagarna i ett sängbyte från en akutensäng till en infektionensäng, lämnades min lilla vän kvar, och helt lpötsligt var jag heeelt ensam på sjukhuset. så besök och fast telefon med pappa, mamma Jörgen & jessica var all social kontakt med vänner jag hade. Jag kunde inga fler nummer i huvudet. Å förresten var jag ofta så dåsig så mitt sociala jag var kanske inte hela tiden på topp!
Men! Igår fick jag nog av tanten jag delade rum med. Hon var verkligen galen.
Hon bara klagade och klaga på allt som fanns att klaga på.
Och hon ville gärna ha medhåll från min sida, men det fick hon ju inte, eftersom jag inte höll med om ett enda påstående. Personalen är dålig - Personalen var helt underbar och aldrig var det några problem med någonting för varken hennes eller min del. Ingen besöker mig, mina barn tycker inte om mig - barnbarnen var åtminstonde och hälsade på två gånger under de två dagarna jag var där.
Men hon lyckades säkert jämföra med mig eller nåt sånt (jag var ju otroligt bortskämd med besök på sjukan från alla människor, TACK ÄLSKADE NI!) Men så går det ju inte riktigt att jämföra.
jaja, jag ville slippa henne, och eftersom jag faktiskt nääästan lyckades själv att ta mig upp ur sängen själv igår morse, och bara stpplade fram som en ... 70 åring, så beslöt jag mig för att jag var okej nog att åka hem. Doktorn höll med. Han tyckte lite synd om mig eftersom alla patienter var så gamla i jmförelse.
Så när doktorerna gick ronden på morgonen för att se över patienterna så frågade jag allt jag ville veta, och de berättade att jag sulle behöva iväg till vårdcentralen två gånger i veckan för att lägga om själva ingångshålet i ryggen. TVÅ gånger i veckan!? Nej nej nej. Skall jag avsätta tid till det så ofta? men efter lite prat så kontaterade doktorn att om Jörgen inte hade några problem med att hjälpa mig med att lägga om det där ibland, så skulle det gå lika bra.
Jörgen hade inga som helst ploblem med det, sade han och när han väl kom och hämtade mig, genomgick de en liten fin kurs på min rygg. Han var jätteduktig och detta kommer att gå galant.
Okej, det är jättesuperduperunderbart av honom att hjälpa mig, men jag vill inte. Jag vill inte behöva bli hjälpt.
Det är ändå det värsta. Smärtan övervinner väl allt, men så fort man bara har ont, så man klarar av att tänka på andra saker. Då är ändå det fysiska handikappet värst. att vara 22år gammal och inte kunnat klä sig själv, då är det något som är kokos liksom. Men men. att vara gravid kan vara så himla fint, men det har ju också bara dött nu. Jag kommer inte att kunna känna mig fin för än i februari. blä!
Men men, Idag tog jag mig relativt enkelt upp ur min egna säng, det kändes riktigt skönt!
Till skillnad från igår när jag tog mig relativt lätt upp ur sjukhussängen där ryggen var upfälld nästan 90 grader.
OCh idag från helt liggande. Wioho! :)
Idag skall Bernt och jag sega framför tv'n hela dagen tror jag. Han är också sjuk och skall kurera sig, så vi plöjer väl några filmer idag kanske, hehe! Skönt att ha sällskap i eländet i allafall! :)
Nu måste jag få i mig mat. Aptiten är fortfarande inte på långa vägar vad den borde tyvärr, men om jag äter lite och ofta, så kanske det kommer.
hehe, förrestne.
Jag har i princip inte ätit någonting under min sjukhusvistelse men jag har gått upp till min ursprungsvikt! Jag har mao lagt på mig 3 kilo vätska på ett par tre dagar. :)
hej så länge!
Kommentarer
Postat av: Faster
Du ska veta att din far gav oss skrämselhicka när han sa att du låg på sjukhus. Men han var också snabb att informera oss om läget. Hoppas att du nu får det "lungt o skönt" fram tills februari. Vi hörs o hälsa Jörn. Stora kramar till er båda
Postat av: Tokmajja
oj, en kommentar jag missat! Förlåt "Faster" :D (är det 3e gången i hela mitt liv jag säger det tro?) Åsh då! Lite sjukhusbesök en gång i bland gör en bara gott!
Ja fortsätt gärna läsa bloggen, det är så roligt att ni vet vad som händer, och det där med sjukhusbesök verkar jag inte slippa undan. Nu skall jag plita ner några rader till om ett akuten besök TILL! Herregud! :D Kram på er!
Trackback
