TokMajja

fyfaseiken!
Jag vet inte om jag har skrivit om på loggen att jag har haft en del feber i det esenaste?
Jag har konstaterat att i löpet av 2 månader har jag haft feber 4 gånger och i löpet av en månad haft feber 3 gånger. När man tänker tillbaka på det, så kanske man borde ha uppmärksammat det lite tidigare, men jag menar, feber och otur kan väl alla ha?
men, sista gången feber. det började för ungefär en vecka sedan.rejält.
Jag har ju ingen termometer emma (införskaffa!) men eftersom jag vet med mig av tidigare erfarenheter att jag inte är så känslig och har lite svårt att kännaav feber, handlar det om grader troligen en bit ovanför 39. efter ngra dagar och jag kände att ja inte blev bättre började jag bli lite orolig för pyret och ringde till 1177 och de sade att det inte lät konstigt. s en dag till gick. Jag ringde 1177 igen, och återigen fick jag beskedet att allt var lugnt,
men trots dessa betryggande svar fick jag ingen riktig ro i kroppen, det kändes som att något var riktigt fel. så i tisdags fick jag en tid på v.centralen. de tog blodprover och det visade på förhöjt värde av vitablodkroppar förhöjd sänka och på det ett riktigt kasst blodtryck. de beslutade att skick in mig till infektionskliniken för att dubbelkolla detta iom att ja är gravid. (lägg på 40graders eber på detta ocks förresten) så rystandes ut i bilen som Jörgen fått värma åt mig och åka iväg dit. Jörgen var tvungen iväg för att jobba, men som tur var hade jag jessica min andra ängel med mig då som kunde köra mig. där togs det gud vet hur många prover. säkert 10 bodprov, 3 halsprov ett näsprov (?) Testa inte det. fan vad otäckt! hehe. urinprov osv. de blir inte klokapå vad det är riktigt, och de utesluter uvi (urinvägsinfektion) eftersom jag inte visar varken tecken eller rovsvar som lutar åt det.efter en massa timmar där, och ett gyn-besök senare (ultraljud fr att se så ebisen mår okej) vart jag hemskickad. Jag hade klagat lite på smärtor i buken också, säför gjorde de ett ultraljud poå mig. Allt såg bra ut med bebis. Bra! Då är det ingen fara att ha feber heller.
De misstänkte hela tden lunginflammation trots att jag egentligen inte uppgav några symptom på det, så de skickade iväg mig på en lungröntgen för att utesluta detta. Bilderna på det såg bra ut, men de trodde nog fortfarande att det bara inte brutit ut än.
De skickade hem mig med lovord om att ringa så fort de fic något svar på proverna som var tagna. Gr8 tänkte jag. På onsdagseftermiddagen en halvtimma innan de stängde, rinde de.
"Packa väskan och kom in. du blir här över natten, du har någon slags infektion berättar blodet. Vi kan inte se vad än, men iom att testerna ger utslag så fort, är det lika bra att vi har dig på plats på en gång"

Jag vart glad oh kände att, skönt! nu får jag reda p vad det är för så kul är det inte med 40gradigfeber. Inte ätit sen jag blev sjuk, oh dricker kopiösa mängder vatten för att försöka hålla vätskenivåerna i kroppen i schack.

Jörgen hade jobbat hemifrån den dagen, så han bara stängde ner allt vad job hette, och så for vi. på plats får jag brits, pulsmätare och sån som mäter syreättningen på blodet-grej på fingern och känner mig unik. de ggör nytt UVI-test. som tvärslår ut. "jaha, du uppger inga symptom på UVI men  här visar det klart och tydligt  att u har det."
Åfan. Jo nog har jag väl varit törstig som en kamel  i det sista, och vart på toa mycket, men det skrev jag ju om redan i ett av mina första  blogginlägg här, och jag tycker inte att det blivit så mycket värre. Men okej, jaja tydligen. Jörgen vart superlättad eftersom det var en sån enkel sak att lösa, och jag tyckte nästan att det var jobbit. mår man verkligen såhär dåligt av en UVI var min tanke, "jag trodde ju att det var lite synd om mig" haha, men okej, skönt! Måte se till att komma tillbaka till skolbänken snart igen ju!

Desatte in dropp, eftersom jag led av tokigt med vätskebrist tydligen, och de körde iväg mig till ett eget rum. test på test på test föjer. Herregud i himlen, det är tur att man itne är spruträdd. så många provrör det vart!
jag fick efter ett tag beskedet att detinte bara var UVI utan UVIn hade spridit sig till blodet, och förorsakat en blodförgiftning också (!) Så jag hade tydligen gått med detta en stund. Allt är en aningens kaotiskt och jag blir ivägkörd på olika tester.

jag stannade där på infektion i två nätter tror jag med massa massa dropp som verkligen inte hjälper. men men, mitt största prolem var ändå att inte rysta sönder under ala feberattacker.
Nätterna var helt bedrövliga och dagarna också. allt var bara som i en dimma.
med övertryck på blodtrycket på 95 är man inte heller på topp. så fort det var dags att röra på sig, ja till toaletten, var det nära svimning. ändå lyckades jag inte riktigt hålla mig för skratt då en sköterska kom in och frågade mig om jag orkade sitta i en rullstol nångång när jag sulle någonstans... Lite gulligt :)

hur som haver, mitt största roblem som sagt på infektion, var till en början feber, och jag grät tillslut av utmattning, p grund av både vätske och näringsbrist. jag orkade helt enkelt inte längre.
En läkare kom in och av en banbrytande nyhet. Det hade nämligen visat sig att alla de här bekymrena hade uppkommit ifrån bebisen. bebisen ligger nämligen och klämmer på min högra urinledare/njure och det betyder att urinen har svårt att röra sig neråt till urinlåsan. Urinet blir allts stillastående  någonstans på vägen där emellan, vilket leder till att det blir bakterieansamlingar just där, vilket i sin tur leder till att bakterierna sprids upp till njuren och vidare ut i blodet. Det är dåligt, så läkaren berättade att de har planerat att väldigt temporärt sätta en liten stomi ut ur njuren på mig, för att lätta på tryket och helt enkelt få dränera den på vätska. ''

FYFÖRFAN säger jag, så nervös jag var. Jag hade ju skickat hem allt folk, så jag hade ingen hos mig, och när det kommer till sånt där, sånt jag inte riktigt har kontrollen över. då bryter allt ihop fr mig.
de förklarar hur det går till. de bedövar med nål ända in till njuren på mig, flera gånger för att sedan sticka in stor nål, så de kanputta in plaströr in i njurbäckenet på mig(njurbäckenet är ordet för "fickan" där allt urin bildas)
det är alltså en operation de gör i vaket tillstånd.

Jag får en sån där grönblå operationsduk över mig och de tvättar med kall gul sprit, som färgar alla kläder jag har på mig. Vad händer då? Min jävla rädsla är tydligen befogad!

Helt plötsligt gör det skitont. åh, fint attfå ont när de skal ha bedövat ordentligt och ena doktorn redan har försäkrat mig om att den värsta smärtan är över.
Det känns som att magen skall sprängas på mig.
Vad var det som hände dÅ? Jo, de har punkterat njuren genom att sticka in kanylen för långt in, och sedan fyllt upp njuren (trodde de) med kontrastvätska (ja de kollade kontraströntgen samtidigt som de opererade) Prolemet var ju bara det lilla att kontrastvätskan (och urin som naturligt finns där) ju läckte ut i kropppen på mig istället och smärtade något vedervärdigt. Dåligt. Efter OP kändes det ändå ok, och när jag kom tillbkapå mitt rum ringde ag Jörgen och berättade jag som det var, men att allt kändes okej nu. det tog nog inte 30 minuter efter det samtalet tills jag ringde honom och bad honom komma in, för då var jag säker på att min sista stund var kommen. Han kom som skjuten ur en kanon, och sköterskorna undrade vad fan det var som höll påatt hända. antibiotika hit och dit och tester tas i rasande fart. hela tiden stod det 5  pers runt mig och gjorde något. fick flera shottar med morfin och inget hjälper. två timmar senare, började jag att lugna ner mig, men jag skall ärligt erknna att i den stunden gjorde jag ett aktivt val i min skalle som innebar att bebisen inte hade någonting att säga till om längre. det kändes otäckt att säga det, men sm tur var gick ju smärtan ner.

Den där smärtan är det jag fortfarande dras med och jag har fåått flera olika tabletter och mofin för att lindra det. men dessa tabletter har tagits vid behov och inte med någon regelbundenhet alls, men från igårkväll har saker känts bättre och bättre, så nu hoppas jag på attfå åka hem dag.

Igår fick jag även det extremt glädjande beskedet att Nefrostomin (som det heter, det jag har) kommer att bli sittandes kvar tills dess att  pyret har tittat fram. Så igår bad jag om att få en kurs, så jag kan sköta allt själv, så nu minsann är jag proffs. jag har ju slagen som går ut ur ryggen på mig, och i änden av slangen sitter en påse, som sitter i en ficka på vänstra benet.
Så vadfan, Det är ju allafall inte högsommar :)


Nu måste jag ringa hjärtat och höra hur det går med allt jobbande.

Det komemr nog lite bilder sen :)

Kram kram!